Liza, en tjej på 21 år från Göteborg, numera bosatt i Lund, som mixar egentagna bilder med texter om kärlek, de tankar och känslor som snurrar i skallen klockan 2 en sömnlös natt, berusningen som drabbar dig på lördagsnatten, och huvudvärken dagen efter, förtvivlan och lycka.
En blogg att skratta med, gråta med och känna igen sig i. Om mode och sådant ibland, men mest mig, mitt liv och det där som alla går igenom; kärlek!
Vilken dag! Sjuhundrafemtio sammanbrott innan klockan ens slagit lunch, en mobil som surrat konstant med frågor och en huvudvärk orsakad av total sömnbrist i natt. Ibland snurrar livet lite för fort, till och med för mig. Det var med en känsla av enorm lättnad som jag insåg att jag hade en massagetid inbokad idag (hallå timing!) och det var först efter en timma, när varenda spänning jag samlat på mig var bortknådad som jag kände att jag kunde andas igen. En timmas lugn och sedan kom nästa bakslag. Det är lustigt det där, hur allting händer på samma gång. När en bra sak följs den ofta av ett jäkla flyt, på samma sätt känns det som när en sak brakar samman så har väldigt mycket annat en tendens att följa med i fallet.
Trots allt så avslutades dagen med att jag bjöds in på herrmiddag. Trevligt sällskap, himla god mat och mycket skratt, så nu är det en utmattad men ändå ganska nöjd Liza som sömnigt knackar ner detta på tangenterna.
Imorgon blir det plugg, plugg, plugg och även om jag är 99 % säker på att tentan på onsdag är ganska körd så tänker jag inte ge upp. Ringde mamma någon gång vid ett idag och var två sekunder från att bryta fullständigt, men fick (ännu en gång) förklarat för mig att världen inte rasar samman för att man misslyckas. Det är lätt att glömma bort ibland, så det är tur att man har en klok mor!
Tävlingsinstinkten är framme och jag har plockat fram min allra envisaste sida, går det så går det. Annars, ja. Då gör det väl inte det då!
Det ligger äntligen en sorts ro i luften hemma i lägenheten nu. Jag har varit helt död idag, trots 14 timmars sömn i natt (tack Tandem!) och fram på eftermiddagen kom någon blandning av rastlöshet och panik. Jag slet fram varenda pryl från städskåpet och höll på i timmar, sedan gjorde jag mat och efter maten var det som all energi gick ur mig på samma gång. Jag var två sekunder från att bryta ihop rejält, men en kopp kaffe och fin musik blev räddningen.
Nu har jag skrivit konstant i 1 timma. Korta och långa texter, osammanhängande och förmodligen dåliga som bara den, men nu är allt ute ur skallen iallafall. Jag vet att detta inte håller i längden, att hålla inne och stänga av. Men jag orkar bara inte just nu, så jag skjuter det på framtiden.
Så snabbt humöret kan vända. Efter förra inlägget hade jag ett långt samtal med en vän, svepte två koppar kaffe och satte alla mina favoritlåtar på högsta volym. Så helt plötsligt kom det, pirret i magen. Förväntan och glädje. Kärlek till vännerna som orkar med mig och mina ständiga humörsvängninar. Så nu ligger jag i soffan, har just ätit yougurth och varma hallon, tittat på Let's Dance och målat naglarna. Det blir sängen ganska snart för mig, men jag slänger upp lite bilder från Palma först (längtar redan tillbaka till sol och värme!)
Idag är ingen bra dag att vara ensam på, säger magkänslan. Det regnar och är jätte, jättegrått utanför fönstret och jag har lite för mycket tid för att känna efter än vad som är sunt.
Vi pratade känslor idag, jag, C och T. Om huruvida man är realist eller inte. Jag är nog raka motsatsen till realist när det kommer till känslor. Inom alla andra områden är jag superrationell, men så fort hjärtat blir inblandat så är det som om en del av min hjärna lägger av totalt. Det är frustrerande.
"Människan är SÅ utvecklad på alla sätt och vis, varför kan man inte bara stänga av vissa tankar och känslor?" slängde jag ur mig.
"Men gud vad tråkigt" var C's svar. Hon har en poäng såklart. Skittråkigt, men eftermiddagar som denna hade det varit otroligt skönt att vara lite tråkig.
Sitter på tåget påväg tillbaka till Lund. Är helt död, känns som någon kört över mitt huvud sjuhundrasjuttio gånger med en ångvält och inte ens en extra stark capuccino verkar kunna råda bot på det..! Gud, jag är verkligen ingen morgonmänniska! Alexandra sitter mitt emot mig och sover. Vi är nog förmodligen de mest osociala människorna när vi reser, har vi konstaterat den senaste veckan. Alex somnar så fort hon sätter sig (spelar ingen roll om det är en 3 timmars flygresa eller 10 minuters bussresa till stranden) och jag har en tendens att gå in i min lilla tänkarbubbla och bli helt apatisk! Det är en sorts avkoppling för mig att åka tåg/buss/flyg etc just för att man kan inte göra något annat (jag har svårt att "göra ingenting" om det finns andra alternativ). Kommer ihåg när jag, Emma och Elin reste runt i Australien, bussresorna med Greyhound var lite terapi för mig. Musik i öronen, landskap som susade förbi och helt ensam med tankarna. Ganska skönt! Har fått mycket tänkt den här veckan, och igår öste jag ut alla funderingar på mina tjejer och även fast jag fortfarande är fruktansvärt förvirrad, kluven och bävar för vad som ska komma så känns det som jag landat litegrann iallafall. Tagit ett steg ut och försökt se objektivt på saker och ting, rett ut några av de miljoner tankar som snurrar i skallen och ja... Kanske inte kommit fram till något rationellt, men iallafall blivit mer på det klara var jag står. Nu vill jag bara vara framme! Ska springa upp till skolan och pussa lite på Kakan, luncha med Leo och sedan hem till min älskade lägenhet!
Lycka är att komma hem och dundra rakt in på middag med världens bästa tjejer på "På Hörnet" (som f.ö är en supermysig restaurang på magasinsgatan, ägs&drivs av min fina Minou och hennes Ville! Checka in om ni är i Göteborg.), dricka cola och skratta tills magen krampar. Prata om allt som har hänt och få insikten att dessa tjejer känner mig, utan och innan. Dom dömer inte, dom läxar inte upp mig och trots att jag erkänner hur jäkla svag jag kan vara i vissa situationer så är det helt okej. Man får en kram och ett "äsch det är klart man reagerar så, inga konstigheter". Kärleken jag känner till dessa tjejer är obeskrivlig. Dom är min klippa, en enorm trygghet, mitt största stöd och människorna som kan få mig att le på en halv sekund.
Idag var nog en av de bästa stranddagarna på hela veckan. Klarblå himmel hela dagen. Har bara legat och slappat, ätit en himla massa frukt och lyssnat på musik. Den här veckan har varit allt vi behövde och lite till, på alla sätt. Långa dagar i solen, litervis med vatten, mat, inte en droppe alkohol och minst 10 timmars sömn varje natt (trots detta totaldäckar vi i soffan varje kväll klockan 19 haha!). Plus sällskapet såklart, världens bästa Alexandra. Det är skönt, vi har så jäkla roligt, men vi kan lika gärna sitta bredvid varandra i timmar utan att säga ett ord, och det är helt OK det också. Inga krav, inget tjafs, bara enkelhet. Hon är underbar.
Nu ska jag plugga en stund till, sedan ska vi hitta någon ny töntig serie att följa (vi avverkade alla avsnitt av "Wermland forever" igår, fråga inte..!)
Vet ni vad en av mina favoritkänslor är? Fjärlilar i magen. När det pirrar och hjärtat slår volter, sinnena är på helspänn och varje liten detalj registreras till punkt och pricka. Som första gången man träffar någon på tu man hand. Hjärtat slår i hundraåttio och man får påminna sig själv om att andas lugnt, bete sig normalt och inte göra så stor grej av det. Så öppnar man dörren, ser leendet och trots att pirret vägrar släppa så infinner sig en känsla av lugn. Av övertygelse om att detta kan bli bra.
Så går timmarna och det blir mörkt ute. Man har skrattat, pratat tills rösterna bli sömniga och innan man stänger ögonen för natten slår det en: det är detta jag tycker bäst om. Att det pirrar så fort du sneglar på mig. Samtidigt, trots att vi precis träffats, är det något med dig som får mig, tjejen som aldrig vill luta sig mot någon, att känna en enorm trygghet. Bara sådär.
---
Bjuder på en text jag skrev i mars. Alltid lika spännande att kika igenom arkivet, inser varje gång att jag nog inte är riktigt frisk. Känner så mycket, tänker ännu mer. 110& passion, ibland lika stor likgiltighet. Hellre kärlek än hat, men j-klar vad jag kan bli arg. Tacksamhet över att få känna lycka, styrkan som finns mitt i sorgen. Jag kan inte ens jämföra mig med en berg-och-dalbana, för jag är inte upp och ner. Nej, jag är mer som en jäkla virvelvind när det kommer till känslor. Eller som prins Daniel skulle sagt: "all over the place" (haha).
Nu ska jag sluta amatör-analysera mig själv och ta en kopp kaffe, sätta mig ute på altanen och plugga.
Ikväll är en sådan kväll det är omöjligt att somna. Tusen saker snurrar runt, runt, runt i huvudet på mig och tankarna går inte att få tyst på. Gud, jag önskar att jag inte var en sådan överkänslig tänkar-typ som jag är. Iallafall önskar jag det kvällar som denna. Jag har freakat ur fler gånger än jag kan räkna idag, och då är jag ändå på semester. Jag vet inte.. Det känns som om tiden springer ifrån mig och det är så mycket som måste hinnas med. Snackar i nattmössan nu, jag vet! Ska bespara er det och slå mig själv i huvudet med något hårt. Alternativt gå ner och joina den spanska familjen som uppenbarligen har fest precis nedanför vårt fönster. Låter som fyllenivån är på en ganska så hög nivå iallafall, haha!
Hej från Palma! Vi har det helt fantastiskt, vädret är underbart och vi stortrivs. Enda punkten på minuskontot är att vi måste avsätta några timmar per dag åt plugg ;) Idag har vi varit på stranden hela dagen, lyckades underskatta solen och solskyddsfaktorns funktion och är nu lite charmigt röd på bröstet men det ordnar nog upp sig snart haha! Ni skulle hört mig "Nej men jag bränner mig aldrig i Europa, det är lugnt", aa tjena!! Jaja smällar man får ta. Annars har vi just lagat middag och nu ligger vi i varsin ände av soffan och försöker fokusera på Makroboken. Det går sådär, men jag pimplar kaffe och trycker i mig frukt och hoppas på att en blandning av koffein- och fruktsockerkick ska visa sig snart!
Hej! Efter 12 timmars sömn i natt börjar jag bli lite mer människa igen, alltid uppskattat! Att man sedan vaknar till strålande sol och frukost på altanen gör ju inte saken sämre. Nu sitter jag och Alexandra på tåget mot Göteborg och därifrån går planet till Palma ikväll. Tror det är precis vad vi behöver. Talade med mamma i telefon angående hur snabbt och intensivt allt skett de senaste dagarna och hon sa att "Nu är det nog dags att hitta sig själv i allt detta, hitta Liza igen". Kanske kan låta flummigt men jag är med på vad hon menar. Många stora beslut har tagits, många olika känslor har intensivt rivit runt i kroppen och det har inte funnits ens en minut att sitta ner och bara låta att sjunka in.
Nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på musik, puss!
Jag befinner mig i Båstad. Trots planen om att även denna dag skulle fyllas med fest och umgänge fanns där från början, så skrek hela min kropp nej i morse. Räddningen kom i form av Alex mamma som hämtade oss med bilen, åkte till Båstad och nu har vi blivit bortskämda här i flera timmar med god mat och uppassning. I morgon går flyget till Palma, och det ska bli SÅ skönt!
Den här dagen har varit den mest förvirrande dagen på länge. Jag har upplevt ungefär varenda känsla en människa kan ha, från fullständig panik till enorm sinnesro, från ilska som fått mig att skaka till glädje och pirr i hela kroppen, från fullständig ångest över allt som ligger framför mig till känslan av att allting helt plötsligt verkar falla på plats.
Nu ligger jag i sängen och konstaterar att jag kommer att flytta 1 juli, jag har ett projekt på gång som verkar vara allt jag letat efter och på min byrå står det blommor i en vas som jag ler lite åt varje gång jag ser dom och hur förbannad jag än blir på mig själv över den reaktionen så är det som det är, och jag antar att det bara är att acceptera det.
Livet ibland alltså, det slutar verkligen aldrig överraska!
Glömde ju berätta om händelsen som riktigt satte pricken över i:et den här morgonen:
Jag svimmade ungefär 10 sekunder efter jag skakat hand med hyresvärden som skulle visa mig en lägenhet. Rakt ner på innergården och förmodligen skrämde jag skiten ur den stackars mannen som trodde jag hade diabetes. När jag återfick talförmågan kunde det dock dementeras, och så föll det sig så bra att killen som bodde i lägenheten nu var läkare, så jag fick koncentrerad sockerlösning av något slag. Inga konstigheter, sådant som händer om man heter Liza.
Så hittade jag den här bilden på datorn nu också, så med den säger vi godnatt!
